http://www.missionskyrkan.se/Svenska-Missionskyrkan/Eftertankar/Sluta-be---2009-05-13/
Sluta be!
Jag var väl i 5–6-årsåldern och min pappa (med det lite ovanliga namnet Flore) i 35-årsåldern. Vi var på väg hem, till ”söder om Söder”, som han brukade säga, och där i bilen, mitt i Stockholmstrafiken, bad han intensivt, högt och ljudligt att Gud skulle ta haand om mig, bevaara mig, välsiigna mig och vara meed mig på alla möjliga och omöjliga sätt och vis… och sedan någon sorts repris – med variationer i det oändliga – ständig bön utan uppehåll…
Någonstans vid Slussen, vill jag minnas, hade jag fått nog och avbröt honom abrupt:
– Sluta nu pappa! Han har hört dig för länge se’n!
Jag kan inte påstå att hans bön skadade mig, men händelsen formade båda våra liv och var en gemensam erfarenhet som ingen av oss glömde.
Hur ber vi idag? Tror vi verkligen att Gud hör vår bön – eller känner vi oss osäkra och tror att upprepningen i sig ska bilda ett sorts mantra som till sist ska få saker att hända?
Rabblar vi tomma ord som hedningarna, som tror att de ska bli bönhörda för sina många ords skull? (Matt 6:7–8) Ropar vi oss hesa i extas som Baalsprofeterna på Karmel, därför att vi vänder oss till helt fel instans? (1 Kon 18:21–39) Ber vi kanske illa, eller om fel saker och egen tillfredsställelse? (Jak 4:3)
Ständig bön? Javisst – men varför, till vem, om vad, när, var och hur?
Så sluta be – som om Gud inte hörde. Sluta be som om Gud vore en självupptagen jurist, mer rädd om sitt rykte, än för att vränga rätten för den fattige. Sluta be till något som är tillverkat av människohand.
Gud har inga av dessa egenskaper. Kontrasten kunde inte vara större. Vår relation till honom kunde inte vara mer annorlunda – så sluta, för Guds skull, att be illa, om fel saker.
Själv har jag fått bönesvar så många gånger att jag numera aktar mig noga för att be om något jag inte är beredd att ta konsekvenserna av.
Våren 1997 bad jag en väldigt underlig bön, på cykeln hem från jobbet i Göteborg. Jag vet fortfarande inte varför jag bad så, just då, men bönen förvånade mig så till den grad att jag knappt vågade upprepa den, och näst intill undrade om jag verkligen hade bett så. Tänk om Gud hade hört den. Vad skulle i så fall hända? Jag bad:
– Gode Gud, kan inte du skicka mig till Norrland?
Ännu märkligare var kanske att jag aldrig ångrat den bönen. Allt var redan förberett och min bön framstår idag mer som en personlig bekräftelse på orden: ”Låt Din vilja ske, på jorden så som i himlen”, i Norrland så som i Göteborg, i mitt liv så som i ditt liv, Jesus.
Jag undrar vad som skulle hända om Människosonen klev in på ett bönemöte idag. Skulle vi halvsömnigt fortsätta be om väckelse – eller skulle någon vakna? Skulle vi fortsätta be om svunna tider eller skulle vi fatta att Han var mitt ibland oss?
Per-Daniel Liljegren
Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: ”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”
Luk 18:1–8